Utaf den långa vård jag om dess fostran tog,
Med detta sälla hopp min kjusta själ bedrog! —
Tro mig; jag var er Far: jag är det än, Prinsessa…
En Far bedrager ej — och denna böjda hjessa,
Som grånat under år och omsorg för ert land;
Och denna matra röst, och denna svaga hand
Som Er så mången gång har tryckt intill mitt hjerta,
Och dessa tårar…
CHRISTINA.
Gud! — hvad åsyn full af smärta!
OXENSTIERNA.
Säg, vittna de ej nog, att alt hvad jag begär
Er egen ära blott, er egen sällhet är —
Men skulle Er ännu min afsigt misstänkt vara,
Skall våra häfders dom besanna eder fara:
Ni der af egen ätt Regenter finna skall,
Som genom lika fel beredt sig död och fall:
Än ser Ni Erics blod det svaghetsbrott försona,
Hvarmed hans låga val befläckat Sverges Krona;
Än Sigismund, i trorts af börd och lagars band,
Igenom folkets hat förlora thron och land.
Jag känner detta Folk — Vant, att af Sig värderas,
Det tål ej att dess land af Svagheten regeras:
Förskräckeligt i sin hämd mot Kungar utan dygd…
Men trogit, lydnadsfullt, i goda Kungars skygd —
Ja, kan väl något folk med mera ömhet tjena
Den lyckliga Regent, som vet att der förtjena?
Mins, hvad odödligt låf det eder Stamfar gaf;
Se, tacksamhetens vård på eder Faders graf;
Hör deras stora namn med helig dyrkan nämnas;
Och känn den Gudalott, som edra dyger ämnas —
Kan Ni försaka dem? — Har Gustaf Adolph mer
Ej någon dotter? — Ach! ett ord — besinna Er!
