26
Ni, Drottning för ett folk, hvars manliga bedrifter
Uppfylla jordens rymd och Häfdateknarns skrifter!
Ni, dotter af en Kung, hvars segerrika arm
Har skänkt Cæsarers thron och qväft Sarmatens harm!
Ni, Gustaf Adolphs blod!…
CHRISTINA.
Om jag det är… besinna,
Att edert stolta tal mig kunde sårad finna;
Att lydig, vördnadsfull, i stilla tystnad sänkt,
Man nöjd förbida bör hvad jag befalla tänkt.
OXENSTIERNA.
Den vördar Er, som vet att Er till dygden råda;
Och tystnan är ett brott i fosterlandets våda.
CHRISTINA.
Hvad?… Oxenstierna!…
OXENSTIERNA
Nej; förgäfves tecknar sig
I denna vreda blick det straff, som hotar mig.
Nej, skulle än er hämd uppå en dag föröda
Den skörd jag mig beredt af förtiåra möda;
Jag dock med driftig hand på branten af ett fall
Den afgrund visa bör, hvari Ni störtas skall —
Du, som en kronas tyngd förutan svaghet burit!
Du, som ditt fordna folk en evig kärlek svurit!
Odödeliga Hamn af Hjelte, Kung… och Vän!
Se faran för din thron: se, och förskingra den.
Ditt bistånd kallar jag: styr Du min helga ifver,
Då vänskap åt ditt stoft i dag sitt offer gifver!
Kom Du, med himmelsk kraft, att väpna sjelf min röst
Emot en svag, förledd, olycklig dotters bröst…
Olycklig hon? — O Gud! då all min önskan varit
Att henne lycklig se — då alt, hvad jag förfarit
