Hur lyckligt, om ännu jag mig bedragen fann!
Men döm, om något rum för tvekan lemnas kan.
Den djärfve alt bekänt — Nyss, säker om sin lycka,
Men tvungen att den bild utur sitt hjerta rycka,
Hvars segrande behag hans trolöshet fördömt,
Han i en Systers sköt sin fröjd och saknad tömt.
Hon, vida mindre rörd utaf sin Broders heder,
Än häpen för det fall hans högmod sig bereder,
Och lydig mot den tro, hon lika skyldig var
Sin maka och sitt land — alt för mig yppat har.
Du ser det. Ingen magt har kunnat öfvervinna
Det öde, som beredt vårt fall.
OXENSTIERNA.
Hämd och förtviflan! — Gå! fördärfvet är dig när.
Din svaga thron… Men ach! Hon Gustafs dotter är!
TORSTENSSON.
Är hon ej Din också? — Du mins de sista orden
Utaf din Konungs hand: "Hvad kärast uppå jorden
Mitt hjerta lemna skall, jag ger i ditt förvar;
En maka och ett barn: blif deras vän och far" —
Du vet om dessa ord sig i ditt hjerta tryckte,
Och om du åtlydt dem — Och då ett blodigt rygte
Med tårar återbar vår fallna Hjeltes namn,
Som detta späda barn i folkets åsyn burit,
Och deras trohetsed vid hennes vagga svurit.
OXENSTIERNA.
Hur illa lönar hon sitt hulda fosterland!
TORSTENSSON.
Men löser hennes fel en undersåtes band?
Förvillad, hon dess mer af dygden stöd behöfver;
