Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Christina-1792.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

44

Mig Ebba Brahes hand så grymt beröfvat har,
Hon genom kärleken min maka blifven var;
Och denna späda Son, som redan ljuset skådat,
Min vän, jag är hans far".
(Slagen som af en ljungeld.)
Har man min dödsdom bådat?
Hvad mörker för min syn! Hvad köld uti mitt bröst!
Jag grafven öpnad ser — Välan! Han är min tröst.
(Hon faller ned af vanmagt.)

OXENSTIERNA.

Gud! som ett hjerta ser, hvars ånger dig behagar,
Förmildra hennes qval, och skydda hennes dagar!

CHRISTINA, som kommer sig åter före, och öppnar med förskräckelse sina ögon för ljuset.

Bedrägeliga hopp, som fåfängt smickrat mig!
Förhateliga dag! jag återfinner dig. —
Af jordens afsky fölgd, af Himmelen förskuten,
Är sjelfva dödens famn för mina suckar sluten.

OXENSTIERNA.

Min Drottning! stilla Er: Förqväf ert raseri;
Glöm ett försonadt brott; och lef, att lycklig bli.

CHRISTINA, med en djup och stilla sorg.

Ach! är väl lyckan mer för detta hjerta ämnad?

OXENSTIERNA, med värdighet och styrka.

Hvad? är ej spiran mer i edra händer lemnad?
Har Ni ej mer ert namn att ge odödlighet?
Har Ni ej mer ett folk att ge lycksalighet? —
Ni, hela verldens låg och Sverges kärlek vinna,
Hvad brottsligt tvefvelsmål!

CHRI-