CHRISTINA, såsom uppvaknad ur en dröm.
O min välgörare! min ledare! min Far!
Hvad pligter och hvad tröst du för ditt hjerta visar!
Ur villan återförd, jag Himlens godhet prisar,
Som, då han ytterst mig på afgrundsbranten ledt,
I sjelfva farans högd min räddning föresett —
O du, mitt fosterland, hvars röst ej mera hördes,
Då af ett blindt begär jag svag och brotslig fördes,
Men icke brottslig nog, att ännu varse bli
Den nöd, jag färdig var att störta dig uti!
Dig kärleken i dag till skatt de suckar gifver
Som, evigt flycktande, han ur mitt hjerta rifver;
Dig hör min hela själ från denna dagen till;
O Sverge! blott för dig Christina lefva vill.
(Till Oxenstierna)
Och du, som i förakt, i trotts af egen fara,
Din Drottning mot sig sjelf ej fruktade försvara;
Kom, njut den högsta lön ditt hjerta önskar sig:
Kom, se mig värdig bli mitt Folk, min Far — och Dig.
(Hela Hofvet församlas, och Drottningen stiger upp på sin thron.)
FJERDE SCENEN.
CHRISTINA. OXENSTIERNA. TORSTENSSON. CARL GUSTAF. DELAGARDIE. MARIA EUPHROSINA. Fröken SPARRE. Det öfriga HOFFOLKET.
CHRISTINA.
J! som er Drottnings bud med tro och lydnad fören:
Råd, Krigsmän! församlen er; och hören! —
