46
Om denna gamla thron, som mina Fäder bar,
I deras dotters vård sin glans bevarat har;
Qm Spiran, som jag ärft att skydda dessa länder,
Ännu ej vacklat har uti en Qvinnas händer;
Om, på ett lyckligt krag, som oss med ära höljt,
En mera lycklig fred och grundad välmagt följt;
Jag näst Försynens nåd som Vasars Rike hägnar,
Er, Statens Hufvudmän! Er hedern deraf ägnar —
Men fåfängt har man alt af mod och tapperhet,
Om man med vishet ej sin seger värda vet.
Afunden såfver ej: Förtvivlad åt vår ära,
Hon skyndar att sitt gift i grannars hjertan bära;
Och Hämden, hvilande i fiendernas hand,
Af lugnet föda tar till häftigare brand —
Att Rikets säkerhet mot utländskt våld försvara,
Vår första omsorg blir att inhemsk ro bevara,
Och hindra framför alt den split man yppas ser,
Der thronens ledighet en oviss arfsrätt ger —
Jag hört mitt folk, af nit för Vasastammens ära,
Af ägtenskapets hand dess stadgande begära:
Jag nekat mig dertill: och — vare sig hvad skäl
Af svaghet eller dygd som verkat på min själ —
Jag fattat mitt beslut: och det oryggligt blifver.
Men hvad ej Kärlek ger, en upplyst Vänskap gifver;
Och Du! som, slägtande från Vasars rena blod,
I deras dygder känd, och känd i deras mod,
Af segrens ädla hand förnyadt anspråk lånat
Till priset af en thron, som börden dig förtjenat:
Carl Gustaf! — i mitt namn, och i det Folkets namn
Som villigt öpnar dig en glad och tacksam famn,
Jag nämner dig i dag till arfving af mitt rike.
FOLKET.
Han värdig är deraf.
