104
grefskapet. Härigenom förminskades hofrättens inflytande, och grefvens ökades. 3:o Grefvarne egde förut rättighet att bygga städer i sina grefskap. Kristina beviljade nu för sådana anläggningar först 10 års fullkomlig skattefrihet; sedermera skulle af lilla tullen kronan erhålla blott ena, grefven andra hälften; af accisen kronan, staden och grefven hvar sin tredjedel; och på det ingenting måtte härvid för grefven undansnillas, tilläts honom att sjelf utnämna tullnärerna. Grefvestädernas borgare fingo äfven rättighet hålla egna marknader och bevista andras. 4:o För alla bergverk, upptagna inom grefskapet, hade grefvarne hittills rustat en häst och karl för hvarje 700 marks ränta. Nu medgaf Kristina dem samma fördel som gamla frälset, nämligen att åt kronan erlägga blott 1⁄30 af verkets afkastning. 5:o När en grefve förut blifvit fälld till högmålsbrott, indrogs grefskapet till kronan. Nu medgaf Kristina, att slägten finge behålla grefskapet, och att den sakfällde skulle blott för sin egen person hafva förverkat rättigheten dertill o. s. v. Axel Oxenstierna var mycket emot dessa öfverdrifna grefveprivilegier; men förgäfves[1]. De väckte genast mycken ovilja, icke blott bland ofrälsestånden, utan ock inom adeln.
Kronans förnämsta egendom bestod i hennes gods. Genom den nu länge bedrifna försäljningen voro dessa på vägen att gå helt och hållet förlorade för det allmänna, och deremot uteslutande tillfalla adeln. Detta skadliga förhållande var ett bland de förnämsta föremålen för ofrälseståndens klagan under 1650 års riksdag; och Kristina hade, som man tyckte, instämt i detta ogillande. — Men knappt var riksdagen slut, förrän hon tillät adeln att i jordeböckerna öfverflytta de sålda godsen från krono till frälse; genom hvilken åtgerd, så mycket på henne berodde, kronohemmanens öfvergång från statens allmänna till adelns enskilda egendom blef för alltid stadfästad.
- ↑ Rådsprot. d. 26 Nov. 1672. G. O. Stenbocks berättelse.
