106
utslocknandet af någon slägt, lediga friherrskap. En beskickning skulle afgå till Lybeck för att underhandla med polackarna; men penningar saknades, och grefve Magnus ville derföre ej deltaga deri. Vecka efter vecka måste man under allehanda förevändningar uppskjuta afresan. Ändtligen lyckades det att af Wittenberg erhålla till låns 15,000 riksdaler; dock endast mot pant af tullinkomsterna i Stockholm.
Flere samtida författare säga, att det var egentligen från året 1651, som Kristina och hennes regering blefvo föremål för svenskarnas ovilja och förakt. Det kunde ej annorlunda gå. Hennes åtgerder under och efter riksdagen stodo till hvarandra uti den mest skärande motsats. Hon hade visat deltagande för folkets nöd; men fortsatte likväl, och till och med ökade sin öfverdådiga och kostsamma hoflefnad. Hon hade lofvat folket lindring i dess bördor; men fortfor sjelf att med slöseri göra nya skatter nödvändiga. Hon hade talat mot adelns öfvervälde och tryckande privilegier, hon hade sjelf tillåtit ofrälsestånden uppsätta och framlemna den ryktbara skriften mot kronogodsens afyttrande; men knappt var riksdagen slut, förrän hon åter bortgaf flera tusende krono- eller skattehemman, och mer än fördubblade antalet af de för krona och medständer tryckande grefve- och friherreskaperna samt dessutom utvidgade deras företrädesrättigheter. Allt detta kunde ej betraktas annorlunda än som det grymmaste gäckeri mot ofrälsestånden. Också utbredde sig hastigt ett doft men hotande missnöje öfver hela landet; till och med bland adeln. Den harmades öfver de uppträden, hvartill Kristina under 1649 och 1650 års riksdagar eggat ofrälsestånden. Nådebevisningarna året 1651 voro så orimligt tilltagna, att tacksamheten för desamma blandades med farhåga för deras bestånd och med åtlöje öfver deras omåttlighet. Gamla adeln såg dessutom ogerna bredvid sig på grefve- och friherrebänkarna en så stor skara uppkomlingar. Rådet var missnöjdt öfver så väl de besynnerliga åtgerderna, som öfver det egenmägtiga sätt, hvarpå Kristina dref dem
