Sida:Drottning Kristina 1.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

108

riksskeppet. I denns farans stund ville han ej genom sin bortgång gifva tecknet, att allt vore förloradt, tecknet till allmän upplösning. Han stod fast, med glömska af lidna oförrätter, med minne af gifna löften åt den store konungen, och med tanken orubbligt fästad på det älskade fäderneslandet.



SJUTTONDE KAPITLET.
KRISTINAS FÖRSTA FÖRSÖK ATT NEDLÄGGA REGERINGEN.

Hvarje uppmärksam betraktare förvånades öfver drottningens besynnerliga uppförande. Redan i sig sjelf var hennes ställning ganska kinkig; och likväl invecklade hon sig oupphörligt i än flere svårigheter. Huru skulle tvisten mellan frälse- och ofrälsestånden slutas? Huru skulle nödiga statsmedel anskaffas? Slutligen, huru och med hvad språk skulle hon sjelf vid nästa riksdag kunna möta de gäckade ofrälsestånden? Allt frågor, på hvilka intet rimligt svar fanns eller kunde finnas. Flere bland de skarpsinnigare anade dock, att drottningen hade inom sig någon serdeles utväg i beredskap; och en och annan gissade redan nu, att hon ämnade nedlägga regeringen och sålunda rädda åtminstone sin egen person undan faran af den kommande stormen.

Så var det äfven. Enligt egen uppgift har drottningen ända från år 1646 inom sig öfvertänkt och mer och mer omfattat detta förslag. Orsakerna torde från början förnämligast böra sökas i nygirighet, fåfänga och en falsk lefnadsvishet, Hon lockades ju längre desto mer af praktfulla beskrifningar öfver södra ländernas blidare luft, herrligare natur och lysande konstverk, samt öfver det behagliga umgänge, den bildning och vetenskaplighet, som der öfver allt mötte. I följe af dessa föreställningar,