114
Utom dessa allmänna hade adeln sina enskilda skäl mot Kristinas tronafsägelse. Hon hade sjelf gifvit eller bekräftat de stora fördelar, af hvilka ståndet nu befann sig i åtnjutande, och hon kunde således ej gerna återtaga dem och sina egna ord. Så länge hon regerade, kände sig adeln säker i orubbadt bo; och om hon ännu i trettio eller fyratio år qvarstannade på tronen, hoppades man, att de närvarande förhållandena skulle hinna så mycken stadga, att de ej mer kunde förändras. Deremot var det mer än troligt, att vid nu skeende regentombyte, en ny konung skulle med ofrälseståndens biträde anställa den så mycket omtalade och fruktade reduktionen.
Oaktadt ofvannämnde afrådande röst hade Kristina emellertid beslutat bringa sin föresats till verkställighet. Rådet sammankallades den 7 Augusti. Drottningen framställde sitt beslut och anförde som skäl först rikets fördel af att till regent få både en man och en till sådant värf duglig man, dessutom en god fältherre, den der kunde fäkta för fäderneslandet: — sedermera prinsens fördel, ty hans och hans efterkommandes rätt till riket blefve tryggad; — slutligen Kristinas egen fördel, ty hon skulle sålunda komma i tillfälle att njuta ett lugnt och sorgfritt lif. Andra skäl funnos ock, hvilka hon likväl icke ännu kunde upptäcka. I fem eller sex år hade hon saken betänkt; nu ändtligen derom fattat sitt beslut, och det en gång för alla; gjorde derföre denna framställning, icke för att inhämta något betänkande deröfver, utan blott bifall dertill, på det saken måtte komma till verkställighet, och prinsen blifva såsom en ärlig konung i regeringen stadfästad. Axel Oxenstierna tog ordet: ärendet vore vigtigt, sade han; det kommer att olika bedömas och skall inför riket och hvarje ärlig svensk ansvaras; fordrade derföre betänketid och noggrannt öfvervägande. Kristina svarade, att Karl Gustaf vore till sina egenskaper känd och redan som arfprins antagen; hon tyckte derföre, att föga vore vid förslaget att betänka. Derpå lemnade hon
