Sida:Drottning Kristina 1.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
153

Stockholm till Öland och derpå tillbaka igen. Man vill antyda, det prinsen beslutat sig till smädeskriftens angifvande, först sedan han genom Fleming blifvit underrättad om anförda samtal[1].

Om aftonen den 12 Dec. 1651 kom till grefve Magnus ett ilbud från prinsen, hvilket medförde angelägna bref till drottningen. Grefven framlemnade dem samma qväll. De innehöllo berättelse om smädeskriftens ankomst samt försäkran om prinsens trohet; om hans afsky för brefskrifvarens tänkesätt; om hans harm, att man vågat till honom framkomma med ett så nedrigt förslag. Derjemnte bilades sjelfva smädeskriften. Vid genomläsandet af denna sistnämnde föllo drottningens misstankar genast på Messenius, fadern; ty tadel och beröm voro deri utdelade öfver samma förhållanden och samma personer, som Messenius förut plägat hos henne hemligen tadla eller berömma. Emellertid beslöt hon hålla saken tyst och uppskjuta alla ytterligare åtgerder till morgondagen.

Denna var en af rådets arbetsdagar, så att alla sekreterarne voro uppe. Kristina förekallade dem, visade några rader af smädebrefvet samt omslaget och frågade, om de kände någondera stilen? Alla nekade utom en, hvilken trodde sig på utanskriften igenkänna en bland sina medhjelpare. Kristina befallte sekreteraren att genast upphämta bemälte renskrifvare, men att vid lifsstraff icke låta undfalla sig ett enda ord om hvad, som förehades. Under tiden måste alla de andra stanna i rummet. Om en stund återkom sekreteraren med sin skrifvare. Denne erkände genast, alt utanskriften var af honom, och att han ditsatt den på begäran af unga

  1. Hvad i ofvanstående stycke är berättadt, om drottningens samtal med Herman Fleming och om tiden emellan detsamma och ankomsten af prinsens bref, grundar sig på en blott sägen, hvilken dessutom gått genom många munnar, innan den upptecknades, och torde derföre vara mindre pålitlig.