Sida:Drottning Kristina 1.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

184

och fråga, huru konungen önskade, att flyktingen skulle bemötas. Emellertid återvände hon till Stockholm. Ulfeld bad ånyo om drottningens skyddsbref; han vore eljest icke säker för danska sändebudets förolämpningar. Kristina svarade, att Ulfeld måste vänta ännu i åtta dagar, till dess konung Fredriks yttrande hunnit ankomma. Dennes beslut skulle blifva hennes. Emellertid förmådde hon ej sjelf invänta nämnde svar. Mot rådets önskan utfärdade hon först ett lejdebref, hvari, med åberopande af en artickel uti stettinska fredsfördraget år 1570, Corfitz Ulfeld blef tagen i hennes konungsliga hägn och beskydd. Några dagar derefter fick han sitt första formliga företräde och blef dervid med drottningens vagn afhämtad och i allmänhet bemött såsom sändebud från en främmande krona. Hans enskilda samtal med Kristina varade två och en half timme; hvarunder han visste att tillvinna sig hennes deltagande och välvilja i hög grad. Hans gemål, hvilken också kommit till Stockholm, ehuru hon blott uppträdde i karlkläder, erhöll på begäran tillåtelse att äfven i denna drägt visa sig för Kristina och kyssa hennes hand. Drottningen gick så långt, att hon till och med erbjöd fru Ulfeld rum på det kungliga slottet under dennas snart förestående nedkomst. Danska sändebudet, underrättadt om dessa ynnestbevis, gjorde föreställningar, men förgäfves. Strax derefter ankom svaret från Köpenhamn, innehållande, att konungen i Danmark icke brydde sig om, hvar Corfitz Ulfeld vistades. Danska sändebudet bad emellertid drottningen besinna, huru hon å sin sida önskade, att konung Fredrik skulle uppföra sig, om till honom komme på samma sätt en missnöjd svensk öfverlöpare. Kristina svarade, att hon icke ämnade göra annat än det, som vore rättvist och billigt; men hennes ära tilläte icke neka Ulfeld fristad, under det han sökte ådagalägga sin oskuld. Det hette väl, att denne herre skulle uppehålla sig uti Wismar eller Stade; dock synes det, som han hela tiden bortåt stannat i Sverge, och det under åtnjutande af drottningens utmärkta ynnest. Detta förhållande innebar en svår