Sida:Drottning Kristina 1.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

192

morgonen derpå lät han derföre underrätta Kristina om sin farhåga i afseende på Ulfelds uppförande vid det tillämnade mötet. Kristina helsade genast tillbaka, att Juel borde lita på hennes gifna löfte, att vid sammanträdet skulle ingenting förefalla, som vore menligt för konung Fredrik. Ulfeld skulle inkallas endast för att från Kristinas mun höra sin dom. Juel kunde derföre med all trygghet infinna sig.

Lugnad af dessa försäkringar, begaf sig Juel till slottet. I förmaket fann han hela rådet och en stor del af hofvet församlade. Införd i drottningens kabinett, framställde han genast sina misstankar så väl i anseende till hennes i går visade artighet mot Ulfeld, som till det oväntade mötet med rådet. Han förklarade, det han infunnit sig blott på Kristinas uttryckliga och förnyade löften; men, att, om någonting deremot stridande förekomme, ämnade han på ögonblicket lemna rummet. Kristina bad honom lita på hennes ord; allt skulle aflöpa till både konung Fredriks och till Juels tillfredsställelse; hvarpå hon ropade riksmarskalken och bad honom införa både rådet och Ulfeld. Detta blef i ögonblicket verkställdt. Juel, än mer oroad, påminte Kristina, att i deras öfverenskommelse aldrig varit fråga om rådets närvaro. Kristina bad honom om igen vara lugn, och vände sig i detsamma till Ulfeld, sägande: danska ministern anklagar eder att hafva undanhållit tjugufyra tusen riksdaler, hvilka varit anslagna åt den landsflygtiga engelska prinsen, men hvilka denne intygar sig aldrig hafva bekommit. Försvara eder mot denna beskyllning, om ni kan; dock med tillbörlig aktning för eder konung. Juel inföll härvid och påminte, att han ej vore kommen för att underkasta sig någon rättegång; hvarpå han, anande Kristinas afsigt, ville gå ut; men tvänne rådsherrar, mötande vid dörren, öfvertalade honom att stanna qvar. Nu tog Ulfeld till orda. Jag har, sade han, tillräckliga bevis för att rättfärdiga mig mot Peder Juels beskyllningar. Detta begagnande af endast namnet utan någon tittel, och det vid ett sådant tillfälle, retade Juel. Han