Sida:Drottning Kristina 1.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
205

Samtidens författare berätta följande händelse, såsom den der också bidragit till ökandet af Kristinas ovilja. En på den tiden ryktbar författarinna, vid namn Scuderi, hade utgifvit en roman, i hvilken hon framställde några prins Condés lefnadshändelser. Schlippenbach skall hafva inbillat Kristina, att hon vore i nämnde roman utpekad under namnet Cleobuline; och att detta skett enligt De la Gardies tillställning, på det hela verlden måtte få veta, huru många och stora ynnestbevis han af Kristina erhållit.

Bourdelot var dock den, som först och egentligen bröt guntslingens magt. Tvisterna dem emellan och grefvens upprepade klagomål hafva vi redan omtalat; likaså, huru denne sednares anseende och magt blefvo genom nämnde brottningar nästan helt och hållet förlamade. Under början af 1653 sågs han sällan vid hofvet; och bland folket omtalades, huru Bourdelot genom sina piller föranledt och förlängt den svåra sjukdom, som 1652 höll De la Gardie en längre tid vid sängen. Det var förmodligen under och med hänseende till dessa brytningar, som följande händelse inträffade. De la Gardie var vid någon bland baletterna klädd som Apollo. En af de åskådande fransmännen upprepade vid hans förbigående dessa ord: non semper ridet Apollo[1]. Grefve Magnus svarade genast med ett annat ordspråk: post nubila Phæbus[2].

Den sista spådomen tycktes gå i fullbordan; ty efter Bourdelots bortresa började grefve Magnus åter stiga i anseende, och det i samma mån, som Bourdelot sjönk. Kristina förärade De la Gardie hans faders af henne förut inköpta vackra hus; hon intog i rådet hans bror Jakob Kasimir och hans vän grefve Thurn, och hon förklarade grefvens alla fiender för skurkar, dem hon skulle straffa. Detta gällde Bourdelot i främsta rummet. Hon lofvade ej vidare understödja, utan tvärtom motarbeta

  1. Solguden är ej alltid glad.
  2. Efter regn låter Gud solen skina.