210
tydlig vink till envig. Grefve Magnus upptog den ej; utan framställde redan samma afton genom hertig Adolf Johan följande böner till Kristina. Först: att sjelf få resa till landet för att der öfverse sin hushållning; för det andra, att Schlippenbach måtte aflägsnas från hofvet. Kristina svarade: jag icke allenast tillåter, utan befaller honom resa till landet, eller hvart han vill; men på hofvet får han icke visa sig, förrän han med heder afslutat denna sak. Att deremot förjaga Schlippenbach, innan denne blifvit öfverbevist, är en obillig begäran, som jag ingalunda kan bifalla. Efter detta svar ämnade grefven först resa samma afton; men sedan uppskjöt han affärden i hopp om förändring. Under loppet af följande dagen sökte hertig Adolf Johan blidka drottningen, men fåfängt. Om qvällen skedde sista försöket. Efter aftonmåltiden framlemnade hertigen ett bref från grefve Magnus. Kristina öppnade och genomläste det, gick sedan fram och tillbaka på golfvet och uttalade derunder blott de orden: den stackars grefven! den stackars grefven! Derpå genomläste hon brefvet omigen och yttrade ånyo på samma sätt: den stackars grefven! Något annat svar kunde Adolf Johan icke utverka. Morgonen derpå afreste den stackars grefven till Ekolsund.
Förmodligen var det till svar på detta eller något dylikt bref, som Kristina vid denna tiden skickade till den fordne gunstlingen följande märkeliga skrifvelse. Min herre![1] Emedan ni åstundar att se mig ännu en gång, så måste jag säga eder, både att ett sådant återseende skulle blifva eder obehagligt, och skälen, hvarför jag ej kan bifalla dertill. Det är ej jag, utan ni sjelf, som måste upprätta eder ära. Jag kan ej göra annat än ogilla och beklaga edert uppförande. Jag kan hädanefter för eder icke hysa någon annan känsla än medlidande; men äfven denna gagnar till ingenting, sedan ni sjelf förintat den välvilja, som jag fordom för eder
- ↑ Enligt en annan uppgift började brefvet med de orden: Min kusin.
