och sjelfsvåldiga uppförande gaf dem sysselsättning nog. Med oförställdt nöje hörde hon oanständiga verser upprepas och tillät sig sjelf tvetydigheter och opassande skämt. En gång t. ex. sade hon till den unga lärda Huet: jag har i dag läst om en grek, som öfverraskade sin hustru med en älskare. Den äkta mannen hade samma namn som ni; och det är ett ondt tecken. Jag tycker derföre, att ni borde aldrig gifta er! En annan gång gick hon, åtföljd af den vackra Ebba Sparre, för att besöka Salmasius. Denne låg och läste i en bok, hvilken han dock vid drottningens inträde gömde undan. Hvad var det för en bok? frågade Kristina. Salmasius tillstod, att innehållet vore något fritt. — Aha! sade drottningen, låt mig se den och slå upp något af de ställen, som äro muntrast. Salmasius lydde. Kristina tog boken och läste tyst men småleende. Derpå räckte hon den till Ebba Sparre, sägande: se här, min kära Sparre, är en vacker uppbyggelseskrift! läs upp för ro skull den här sidan! Ebba började läsa, men rodnade snart och teg. Kristina befallte henne att läsa upp hela sidan, hvilket hon med blossande kind och stapplande tunga måste göra till drottningens och Salmasii förlustelse. Man tror, att detta Kristinas tycke för oanständigheter först blifvit utveckladt af de samtal och den läsning, som Vossius och Salmasius föranledde; sedermera och förnämligast genom Bourdelot. Vid afsägelsetiden berättade man efter henne några infall, så grofva, att de ej för anständiga öron kunna upprepas.
Också i andra hänseenden började Kristina att djerft såra qvinliga blygsamheten. Man såg henne fatta karlarnas händer under förtroligt skämt och högljudda skratt. Gunstlingarna öfverhopades med ynnestbevis och skulle till och med bo på sjelfva slottet; så grefve Magnus, så Bourdelot, så och mest Pimentelli. Det hände ej sällan, att hon i enrum med någon bland dessa sednare tillbragte hela qvällen och stundom en betydlig del af natten.
Alla dessa omständigheter sammanlaggda gåfvo rika
