Sida:Drottning Kristina 1.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
223

obehaglig; en omständighet, som äfven i sin mån bidrog att skydda henne för kärlekens förvillelser. - För öfrigt har Kristina sjelf gifvit i detta hänseende en förklaring, som tyckes komma sanningen ganska nära. I den lefvernesbeskrifning hon författat, talar hon sålunda: mitt häftiga och brinnande lynne lockade lika mycket till kärlek, som till ärelystnad. I hvilka olyckor skulle ej den förra hafva störtat mig, om ej Du, o Herre, just genom mina fel motarbetat en sådan svaghet. Min stolthet, som aldrig ville erkänna sig fästad vid någon menniska, mitt högmod, som föraktade alla andra, och derjemnte min ytterliga finkänslighet, hvilken genast hos en hvar, som nalkades, upptäckte fel och obehag; se der de egenskaper, som skyddat mig från faran! Jag har varit nära branten; din mägtiga hand har dragit mig derifrån, och jag är oskyldig till alla de vanrykten, med hvilka man velat svärta mitt namn.

Kristinas från mödernet ärfda och tidigt framstickande benägenhet för gunstlingar utvecklade sig mycket och till skadlig höjd Hon hade sådana både många och af många slag. Först hofgunstlingar, männer, hvilka med sina behagliga umgängesgåfvor roade drottningen samt ledde hofvet och dess nöjen, någon gång äfven riket och dess angelägenheter. Sådana voro först grefve Magnus från 1645 till 1651, sedermera Bourdelot 1652, Pimentelli 1653 och Klas Tott de sista regeringsmånaderna 1654. Mindre betydande, men af samma art voro Steinberg, Ulfeld och Radziejowsky, samt bredvid dessa herrar, den vackra Ebba Sparre. - Gunstlingar af ett annat slag voro de lärda främlingarna efter hvarandra, Freinshemius, Cartesius, Vossius, Salmasius, hvilka med sina vederlikar vanligtvis voro högst i nåd, alltefter som de sist ankommit; tills Bourdelot slutligen vände Kristina från både vetenskaper och vetenskapsmän. - Ett tredje slags gunstlingar voro de statsmän, åt hvilka hon anförtrodde ledningen af löpande regeringsärender. Till sådana draghästar använde hon 1645 Axel Oxenstierna, dock mer af undseende och tvång än af förtroende; 1646 och