Salvius i anledning häraf uppfört sig mot Johan Oxenstierna, och hvad vidare förelupit, veta vi ej. Det synes emellertid säkert, att Kristina verkställde sitt ofvannämnde förslag, nämligen att åt fransmännen anförtro en slags hemlig uppsigt öfver Johan Oxenstierna; ja att hon till och med begärde, det de skulle skaffa henne bref och handlingar, med stöd af hvilka hon kunde angripa och störta båda Oxenstiernorna. Detta hennes förbund med utländningen mot sina egna ministrar hölls ej hemligare, än att Frankrikes fiender, spaniorerna, kommo under fund dermed. För att skada Frankrike berättade de förhållandet för Johan Oxenstierna. Så kom det snart både till drottningen och rikskansleren. Den förra blef högeligen harmsen och nedslagen; men dolde dessa känslor under slöjan af en stolthet, som ej aktade, hvad Oxenstiernorna tänkte om förhållandet. Dessa sednare kunde ej göra annat än tåla och tiga; — och tänka.
Trätorna emellan Johan Oxenstierna och Salvius hade återigen tagit fart, man vet numera ej af hvad anledning; men i Januari 1647 skref rikskansleren sålunda: käre son! Jag måste ogilla, att du icke ens i brefven till drottningen förmår styra din penna. Du nöjer dig icke med att låta omständigheterna tala för sig sjelfva, utan släpper ock ditt onda lynne fram med en hop förtretliga ord, såsom krasslare, skråla, skrika, kinka, o. s. v., hvilka mindre skada din fiende, än utmärka, att du sjelf icke eger magt öfver ditt eget sinne. — Du klagar i flere dina bref, att jag håller med Salvius, så att han kan le åt din ovilja. Käre son, läs rätt och förstå rätt mina bref! Jag känner noga Salvii lynne och fåfänga, hvilka med åren och äran tagit till, och kanske af andra än mera uppeggas. Jag gillar ingalunda hans inbillningar; men förmår icke undanskaffa alla fantaster, eller förändra deras hufvud. När du hinner stiga mina trappor och år uppföre, skall du finna, att dylika förhållanden ej kunna botas så lätt, som mången tror och den nödställde fordrar. Att jag ej förmår ytterligare hjelpa dig mot Salvius, det måste
