ÅTTONDE KAPITLET.
OM OENIGHETEN MELLAN DROTTNING KRISTINA
OCH OXENSTIERNORNA ÅR 1647.
Ett vigtigt och under loppet af detta år förekommande allmänt tvisteämne var trosbekännelsen. Redan i föregående del hafva vi berättat, huru drottningens lärare, Johannes Matthiæ, tog liflig del uti Duræi bemödande att förena lutherska och kalvinska lärorna. Johannes Matthiæ behöll dock till en tid dessa tänkesätt för sig sjelf; men när han år 1644 tillträdde Strengnäs biskopsstift, höll han ett inträdestal, som sedermera utgafs under namn af Idea boni ordinis in ecclesia Christi[1]. I denna hok framställde han några satser, hvilka åsyftade en sammanjemnkning af båda bekännelserna. Boken väckte så mycket mer uppseende, som man visste. att författaren stod i hög nåd hos drottningen. Superintendenten i Kalmar tog sig likväl dristighet uppå och utgaf mot densamma några anmärkningar och tillegnade dem åt rikskansleren. Johannes Matthiæ lät af trycket utgå en försvarsskrift, måhända i något för häftiga ordalag. Emedan saken låg honom om hjertat, drog han den också fram vid den riksdag, som 1647 i Januari sammanträdde. Men detta försök misslyckades. Hela presterskapet blef oroligt och klagade, att Johannes Matthiæ ville insmyga kalvinska bekännelsen; och emedan Kristina misstänktes gynna sin lärare, ingick ståndet med en anhållan, att rådet måtte vaka öfver den sanna trons upprätthållande i riket. Så var ärendet nära att blifva en partisak mellan rådet och presterskapet å ena samt Kristina, hofpartiet och biskopen å andra sidan. Den 17 Jan. hade saken redan förevarit i rådet. Rikskansleren önskade, det Johannes Matthiæ aldrig utgifvit nämnde bok. Drottningen svarade, att i
- ↑ Grunddragen till en god ordning i Kristi församling.
