vi ingen närmare underrättelse. Axel Oxenstierna föreslog, att sedan danska kriget nu vore lyckligen afslutadt, borde landet befrias från den skatteförhöjning, som serskildt och uttryckligen endast för nämnde krig blifvit beviljad. En sådan befrielse, mente han, skulle såsom bevis på ordhållighet öka undersåtarnes förtroende till regeringen[1]. Men detta förslag gick ej i verkställighet. Att Oxenstierna under denna riksdag var, i frågan om Johannes Matthiæ, en presternas försvarare mot drottningen, hafve vi nyligen omtalat. Dessa omständigheter oaktade, lyckades det henne att vinna på sin sida de ofrälse stånden. Rikskanslerens ovän, den bekante Nils Tungel, nyttjades att underhandla med bönderna; och Per Brahe klagar, att drottningen för att göra sig mägtigare började utså oenighetsfrön mellan stånden, hvari hon lyckades så väl, att ingen samdrägt kunnat sedermera inom riket åstadkommas. Flere allvarsamma uppträden föreföllo, och vid besättandet af den lediga erkebiskopsplatsen kom drottningen åter med rikskansleren uti ordvexling om de åtgerder, som fordom vidtogos mot biskop Rudbeckius i Westerås[2]. Det ömsesidiga missnöjet gick så långt, att Oxenstierna efter dessa uppträden länge afhöll sig från allt deltagande i rådets öfverläggningar. Torstenson hade vid samma tid kommit hem från Tyskland. Kristina smickrade och framdrog honom mycket, dels för hans verkliga och stora förtjenster, dels för att kunna ställa honom och hans anseende mot Oxenstierna. I början af 1647 upphöjde hon honom till friherre och grefve, och det på en gång. Han förtjente det visserligen; men Gustaf Horn, ehuru vida äldre samt likaledes af fäderneslandet högt förtjent, blef dervid förbigången. Visserligen hade Torstenson varit lyckligare, och troligen skickligare. Horns förbigående ansågs likväl egentligen härleda sig från Kristinas ovilja mot Oxenstiernorna; ty Horn var rikskanslerens måg och tillgifne vän. Det synes, som detta drottning Kristinas uppförande gått Horn nära till sinnes.
