men åsyftade tydligen endast den förre. Detta bekräftas ytterligare af ett drottningens på samma gång till den sednare afsända handbref af följande innehåll. Högtärade herr hofkansler! Jag skall med all nåd belöna eder trohet och flit att påskynda den högnödiga freden. Med det andra partiet, som söker honom förhindra, skall jag ställa mig så, att all verlden måste finna, det felet icke ligger hos mig, samt att rikskansleren ej förmår röra hela verlden med ett enda sitt finger. Öfverlemna mitt bifogade bref åt grefve Johan Oxenstierna. Ehuru jag deri griper eder båda an, så är det dock honom ensam jag åsyftar. Laga så, att d’Avaux[1] får veta innehållet, så att han finner min oskuld, och ej låter mig umgälla det andra partiets hat emot Frankrike. I sjelf mågen vara försäkrad derom, att jag skall hålla eder skadeslös, och belöna edra tjenster med riksrådsplatsen, kvilken, i veten, är den högsta i vårt fädernesland. Funnes högre, skulle jag ej skygga för att densamma åt eder öfverlåta; all afund oaktad. Ni må väl säga, som Marius: contemnunt novitatem meam, ego illorum ignaviam: mihi fortuna, illis probra objectantur[2]. — Gref Magni De la Gardies fördel anbefaller jag eder, som min egen. Mig vore af hjertat kärt, om jag kunde förskaffa honom Benfelden eller något dylikt. Tala vid d’Avaux härom! Jag hoppas, att han gerna iakttager tillfället att göra en så vigtig tjenst åt en bland sina närmaste vänner, och att tillika visa mig ett utmärkt prof af sin tillgifvenhet. Jag slutar härmed och befaller eder i Guds hand, jemnte förmaning att ej låta skymmeln skena öfver skacklorna. Stockholm d. 10 Apr. 1647. P. S. Låt mig få veta, hvad grimaser grefve Johan gör, då han läser mitt bref till eder bägge. Johan Oxenstiernas svar är af den 10 Maj och lyder, som följer: jag
