44
fruktat ytterligheter. Allt nog, Jakob De la Gardie tillställde och deltog i ett nytt samtal mellan drottningen och rikskansleren, vid hvilket tillfälle en försoning tillvägabragtes, och hvarefter gref Magnus med gemål sändes nedåt Vestergötland för att ej med sin närvaro reta sinnena. Om dessa uppträden skref gamla Oxenstierna sålunda till sin i Osnabrück varande son. Det handbref, drottningen dig och Salvius tillskrifvit, har ej litet oroat mig, och hafva derom mellan hennes majestät och mig några små tvister förefallit. Genom riksmarskens bemedling är dock saken bilaggd; och skall det nu heta, att brefvet var skrifvet för att varna mot allt för mycken enträgenhet i edra påståenden. Men orden äro tydliga och klara; och huru man dem ock vänder, stå de likväl qvar och svida i ögonen. Hennes majestät förklarade sig slutligen ganska nådig mot mig och de mina. För min person skall jag nog veta finna mig; hoppas ock, att äfven du blifver vid godt mod, den falska sqvallraren till trots. Ett godt samvete är ett dagligt gästabud. Till slut skall också den goda saken segra, och spe komma för spottarens dörr. Gå du på din sida rätt fram; i medgång ej stolt, i motgång ej försagd; ej heller sjelfplågare! Qvälj dig ej öfver det, du icke kan hjelpa, ej heller öfver menniskors vankelmodigheter. Vet, att den på hög plats står, måste tåla, att från alla sidor vindarna på honom blåsa. Kristina och rikskansleren sökte hädanefter undvika offentliga tvister, men inbördes oviljan förblef densamma i synnerhet på drottningens sida. Oxenstierna fortfor hela sommaren igenom att afhålla sig från rådets sammanträden. I Oktober fick man den obehagliga underrättelsen, att Bäjern brutit stilleståndet, förenat sig med kejsaren och höll på att alldeles tillintetgöra Karl Gustaf Wrangels här[1]. Då i nödens stund kallades Oxenstierna upp i rådet och kom jemnte Jakob De la Gardie, Gyllenhielm m. fl. Rikskansleren synes hafva varit något smickrad af detta tecken till återvändande nåd, och sökte
- ↑ Se VIII del. 5:te kap.
