först prins Ulrik, Kristian den fjerdes yngsta son. Fadren yrkade flere gånger på denna förbindelse; men fick bestämdt afslag, först af Gustaf Adolf och sedermera af rådet och, som det tyckes, äfven af enkedrottning Maria Eleonora, hvilken sednare upptog ganska illa, att Danmark började framställa giftermålsförslag, medan ännu sorgetiden efter Gustaf Adolf varade. Inom kort blef också denne prins Ulrik skjuten i tyska kriget. Snart derefter anmälde sig andra friaren, nämligen den förres bror, prins Fredrik af Danmark, sedermera konung Fredrik den tredje. Underhandlingen fortgick i flere år, och gynnades af Maria Eleonora, som vid denna tid, missnöjd med regeringen i Sverge, slöt sig till Danmark och sökte dess vänskap. Svenska rådet, obenäget för en sådan förbindelse, uppsköt saken till drottningens myndiga år. Prins Fredrik ville ej vänta, utan gifte sig 1643 med en dotter af den i förra delarna ofta omtalade hertig Georg af Lüneburg.
Från Tyskland omtalades fem friare, nämligen ofvannämnde Fredrik Wilhelm af Brandenburg, konung Ferdinand af Ungern, kurfursten Karl Ludvig af Pfalts, erkehertig Leopold Wilhelm af Österrike, och en kurprins af Saxen. Bland de fyra sistnämnde tyckes konungen af Ungern ensam hafva föranledt några närmare underhandlingar. Han var kejsar Ferdinand den tredjes äldsta son och förmodade efterträdare. Mången trodde, att fadren genom detta frieri sökte för sonen vinna Kristinas röst vid det då förestående valet till romersk konung, d. v. s. till kejsarens framtida efterträdare. Kristina röstade också sjelf på bemälde Ferdinand och arbetade för honom hos flere tyska riksfurstar. Också gick kejsarens önskan i fullbordan, men redan följande året afled den nyvalde, utan att giftermålssaken varit under ytterligare öfverläggning. Man frestas att tro, det hvarken han eller Kristina haft något allvar med denna del af underhandlingen.
Från Polen omtalas fyra friare, nämligen först
