hon, huru någon qvinna kan vilja underkasta sig äktenskapets slafveri. Jag, tillade hon en annan gång, jag kan ej tåla, att en man behandlar mig, liksom bonden sin åker. Då man föreställde, huru det vore för rikets säkerhet nyttigt, om hon efterlemnade tronarfvingar, svarade hon: den nyttan är ganska oviss. Jag kan likaså lätt blifva mor åt en Nero, som åt en Augustus.
TOLFTE KAPITLET.
OENIGHETSFRÖN UNDER DROTTNING KRISTINAS
STYRELSE.
Drottning Kristinas regering hade ej varat länge, förr än inom riket uppkommo eller uppenbarade sig åtskilliga missnöjen, hvilka förorsakade redan då mycken oro, och i framtiden ganska betydliga hvälfningar. De förnämsta bland dessa oenighetsfrön voro följande.
Ofrälse ståndens vanliga ovilja mot adeln, hvilken känsla nu uttalade sig häftigare än förut. Bönderna klagade högt. Den fängsel- och domsrätt, som adeln lagligen egde öfver sina underhafvande, om den ock af många utöfvades med förstånd och mildhet, vore dock i sig sjelf obillig och gåfve illasinnade tillfälle till orättvisa och förtryck, hvarpå äfven flere ohyggliga exempel anfördes. Äfven andra orsaker förefunnos. Mången adelsman, som från kronan inköpt räntan af ett skattehemman, sökte genom våldsamma eller olagliga medel tvinga bönderna derå att sälja sin eganderätt till jorden; han begagnade deras skog och fiskvatten, pålade orättvisa bördor och dagsverken, nekade stundom att mottaga den årliga skatten för att sedermera kunna vid tillfälle på en gång utkräfva summan för flere år och sålunda tvinga den jordförsäljning, som ej godvilligt medgafs.
