Sida:Drottning Kristina 1.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
69

tillvälla magten att besätta lediga prestsysslor, hvar i den socken, der han bodde, o, s. v.

Alla klagade, att adeln vetat under allehanda förevändningar kasta skattebördorna från sig sjelfva och på de andra stånden; och att likväl genom några mer skenbara än verkliga uppoffringar gifva sig utseende af oegennytta och fosterlandskärlek. Likaså klagades allmänt öfver det högmod, som rikets första stånd visade, i så väl umgängeslif som statsförhållanden. Ännu i 1644 års adelsprivilegier stod namnet vanbörding qvar och retade ofrälsemännens sjelfkänsla. Enligt ännu gällande lag skulle den adelsjungfru, som gifte sig med ofrälse, förlora adelskap, det vill säga, antaga sin mans villkor och stånd, samt dessutom mista sin arfsrätt till frälsejord; emedan hvarken hon som qvinna, eller hennes man som ofrälse, kunde ega och rusta för sådan lägenhet. Nu började några bland ridderskapet derjemnte påstå, det en adelig jungfru, som med ofrälseman ingått ordentligt äktenskap, skulle anses och bestraffas, såsom hade hon sig med lägersmål förbrutit. Saken drefs så långt, att man deröfver begärde utlåtande af Axel Oxenstierna, hvilken tillbakavisade påståendet såsom både olagligt och obilligt. Vid en af riksdagarna begärde riddarhuset, att hvarje adelsman skulle gå framför och hafva rang öfver ofrälse biskopar; och en annan gång, att rikets högre värdigheter, till och med häradshöfdingeplatserna, borde endast med personer af adelig börd besättas.

De flesta af dessa öfverklagade förhållanden voro visserligen gamla och i gällande lagar grundade; andra åter i sednare tider tillkomna. Under den långa förmyndaretiden hade adeln, utan tygel af en regerande konungs personlighet, tillvällat sig åtskilliga friheter i utöfning, ehuru ej i bokstaf. Äran och bytet af de många och lyckliga krigen föll till det mesta på adelns lott och ingaf än mera öfvermod. Många af ståndet hade äfven kommit i tillfälle att se, huru i nästan alla främmande länder bönderna vore frälseherrarnas lifegna slafvar; hvilket förhållande en och annan ville äfven i Sverge införa.