88
förvandla sig sjelfva till upprorstrumpetare i stället för fridshärolder. Hon medgaf några skattenedsättningar; och när tiden nalkades, att ständerna skulle högtidligen afgifva sina svar på regeringens proposition, kallade hon ombud af de tre stånden, vid pass 20 af hvarje, upp till slottet och sökte öfvertala dem att ej spänna bågen för högt. Hon uppmanade dem att fortfara i deras klagomål mot adelns privilegier och missbruk. Kronogodsens återkallande borde deremot alldeles icke vidröras; emedan saken vore ogörlig och skulle väcka uppror. Men härom yppades då en liflig tvist mellan drottningen å ena och ständernas ombud å andra sidan. Kristina yttrade, att påståendet om kronogodsens återkallande vore ett ingrepp i hennes majestätsrättigheter; ty hon förmente sig hafva laglig magt att efter behag bortgifva land och län, gods och gårdar. Då inföll biskopen i Skara och sade rakt fram, att drottningen alldeles icke hade sådan magt, hvarken enligt lag eller häfd; ej heller enligt skäl, ty i sådant fall skulle innan kort kronans inkomster snart bero endast af ovissa tullar och acciser, och dess anseende således helt och hålles falla. Kristina afbröt: jag hoppas, att ni icke är rätta målsmannen för min krona och dess anseende! Biskopen svarade: Gud bevare mig! Det menar jag visst icke. Biskopar, prester och borgerskap vidhöllo dock ofvannämnde sitt yrkande. Envisast voro dock böndernas ombud. De sorlade och ropade gång efter annan och enhälligt, att hennes majestät skulle återtaga godsen och låta som förut sina fogdar uppbära deras afkastning. Men, invände Kristina, fogdarna stjäla ofta bort en betydlig del af denna statsinkomst. Bönderna fortforo ändock med sitt ropande. Kristina åtortog: jag kan ju icke upphäfva mina ord, eller taga tillbaka mina egna gåfvor? Dessutom skulle ett sådant försök medföra uppror i landet. Jag lofvar deremot på konungslig ära att noga bestämma, huru stor utskyld hvarje åbonde bör gifva, så att adelsmännen icke skola få någon slags anledning att preja sina underlydande. Men allmogen ropade omigen: det hjelper ej; man gör oss
