Sida:Drottning Kristina 2.djvu/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

104

tillstånd att anlägga några fästen mot gränsen af stadsområdet. Drottningen lemnde härtill sitt bifall, utan att öfver den vigtiga frågan hafva inhämtat rådets betänkande. I början af 1654 ämnade Königsmarck sålunda begynna anläggningen af en skans vid Burg, hvilken ort svenskarna mente höra till deras område. Bremrarna anade afsigten och läto i förväg besätta platsen under påstående, att den hörde till staden. Detta förklarade Königsmarck som ett fiendtligt angrepp, tågade derföre dit, eröfrade efter kort motstånd den af borgrarna uppförda skansen samt förbättrade och besatte den med svenska troppar. Tillika intog han flere staden tillhöriga orter och lät befästa Lehe, en plats, som genom sitt läge vid mynningen af Weser kunde jemnte Burg beherrska Bremens hela handel. Till dessa fästningsverk tog han timmer på borgrarnas skog och arbetare från deras underlydande byar, allt med hot och tvång. Bremrarna vredgades, rustade och tågade ut för att återtaga skansen. Königsmarck lät då genomskära dammarna, så att vattnet flödade öfver slättlandet och bremiska soldaterna måste skynda tillbaka. Han började nu oroa handeln, och Kristina befallte honom söka med list bemägtiga sig staden. Något sådant var äfven å bana. En mutad borgare skulle på flere ställen anlägga mordbrand, och under eldsvådan och deraf följande villervalla ämnade svenskarna börja sitt angrepp och hoppades på framgång. Anslaget blef dock upptäckt och förrädaren halshuggen, sydd i en säck och på galgbacken nedgräfd. Königsmarck hade ej krigsstyrka nog till en ordentlig belägring och kunde alltså för det närvarande ingenting vidare företaga.

Sålunda hade det nyss afslutade kriget åter brutit ut och hotade med enskilda och allmänna olyckor. Allmän blef också oron deröfver; och ej minst i Sverge. För drottningen, hvilken inom några veckor skulle nedlägga regeringen, var visserligen hela saken af föga betydenhet; men för rådet icke så. Förvånade öfver Königsmarcks djerfva åtgerder, frågade man, hvarföre han sådana vidtagit utan att förut söka i fredlig väg bilägga tvisten. Königsmarck