118
ständerna oberoende tillgångar. Båda prinsarna vände sig genast till Kristina och begärde hennes understöd. Karl Ferdinand skref till och med till Axel Oxenstierna och grefve Magnus med anhållan om dessas förord hos drottningen. I händelse af hjelp lofvade Karl Ferdinand att städse visa tacksamhet; Johan Kasimir dessutom att afstå både Liffland och sina arfsanspråk på svenska kronan; Uladislaus hade nämligen på dödssängen utnämnt Johan Kasimir till sin efterträdare som Sverges arfkonung. Frågan om polska konungavalet föredrogs i svenska rådet. Rikskansleren yttrade: att en klok och mägtig konung i Polen vore för Sverge någonting ganska farligt; men deremot ju oförståndigare och svagare, desto bättre. Emedan nu Johan Kasimir vore en sådan, och dessutom äldst, och hade begärt Sverges hjelp, borde man honom förorda. Han kunde då måhända af tacksamhet bortlägga svenska konungatitteln. Troligen får han i alla fall rösterna; ty polackarna vilja hafva en skuggkonung, hvilket också är, hvad Sverge och Frankrike dem önska[1]. Oxenstiernas mening antogs. Johan Kasimir blef af både Frankrike och Sverge förordad och af polska ständerna utkorad.
Sedan Johan Kasimir vunnit detta mål, brötos de förut gifna löftena. Han fortfor att kalla sig Sverges, Götes och Wendes konung; han gjorde anspråk på detta rike och serskildt på Liffland, somt insatte Sverges tre kronor i sitt sigill. Han föreslog visserligen att nedlägga sina arfsanspråk, om blott Sverge ville åt honom afstå något landskap; t. ex. Liffland, häldst till hans egen och enskilda tillhörighet. Men Sverge nekade, och erbjöd i dess ställe en million riksdaler samt hjelptroppar mot de upproriska kosackerna. Johan Kasimir svarade: att för så ringa summa kunde man ej sälja ett konungarike.
Hans regering blef ganska orolig. Kosack-upproret fortgick beständigt. I de flesta striderna flydde polska tropparna på fegt och skamligt sätt; öfverlemnande sitt
- ↑ Rådsprot. d. 6 och 7 Sept. 1648.
