genom falska uppgifter, föregifna sjukdomar, rymningar och flere dylika knep draga många hundrade, ja, många tusende ynglingar undan fäderneslandets tjenst; likaså att adeln genom origtig rusttjenst tillfogade kronan stora förluster. Bedrägerierna voro så mycket mer förderfliga, som i båda händelserna all tungan föll på den redlige, den laglydige undersåtaren, men fördelen kom endast den egennyttiga tillgodo. Bondebedrägeriet kunde eller vågade man ännu icke angripa; men det föreslagna allmänna indelningsverket syftade ditåt. Adelsbedrägeriet var lättare åtkomligt. Till dess hämmande föreslog Kristina, att man en gång för alla borde bestämma, huru många ryttare frälseståndet och dess gårdar skulle underhålla, och att derefter beständiga boställen borde af dem åt hvarje ryttare anslås; det var ett slags enskildt indelningsverk för den adeliga rusttjensten. Axel Oxenstierna erkände nu befintliga fel, gillade botemedlet och åtog sig att om detsamma underhandla med ridderskapet [1]. Någon verkan deraf hafva vi icke funnit antecknad.
Efter westfaliska fredsslutet blef svenska krigsstyrkan betydligen nedsatt; emedan nästan alla de värfvade tropparna afskedades. Ryktbarast bland dessa var det gamla s. k. blå regementet, kärnan af hären. Det bestod till större delen af tyskar, ett från alla regementer gjordt urval af de tappraste bland de tappra. I mer än ett fjerdedels århundrade hade det försvarat denna sin ära, och tillika Sverges. Sedan freden var fullkomligen stadfästad, blef troppen upplöst och hemförlofvad. Det skedde i Stettin 1652 genom Karl Gustaf Wrangel och medelst högtidlig mönstring, förplägning, belöningar, tal och kanonsalvor; äfven under tårar och omfamningar, då de gamla krigskamraterna, de i lust och nöd pröfvade vännerna skulle för alltid åtskiljas, lemna de älskade fanorna, upplösa det pröfvade och ärorika krigareförbundet, hvilket varit deras verld, deras allt; för att sedermera utan maka, utan barn, kanske utan slägt eller någon annan förbindelse hvar
- ↑ S. st. den 5 Nov. 1652.
