eder efterrättelse både för närvarande och kommande tider. Härvid framdrog hon utur muffen de renskrifna exemplaren och lemnade ett åt hvar och en af ståndens talemän. Dessa mottogo dem, okunnige om innehållet. Till bönderna, som sist utgingo, sade hon: i gode dannemän! om i behöfven penningar, så vänden eder till mig!
Vid återkomsten på sina rum skyndade hvarje stånd med ytterlig nyfikenhet att genomläsa den så oförmodadt framlemnade skriften. Innehållet var följande. Vid afsägelsen 1654 hade Kristina ej kunnat föreställa sig, att Karl Gustaf skulle så snart falla ifrån, hade derföre endast på honom och hans äkta afkomlingar öfverflyttat arfsrätten till kronan utan någon närmare bestämning eller större utsträckning. För att nu, i händelse af konungahusets utslocknande, skydda riket för oroligheter och bevaka sin egen rätt dertill, ville hon vid nuvarande tillfälle inför Sverges regering, råd och ständer, ja inför Gud och hela verlden afgifva följande förklaring öfver sin egentliga mening med nämnde tronafsägelse. Denna hade nämligen varit, att icke göra några anspråk på kronans återfående, så länge Karl Gustafs ätt fortfore och villkoren om årsunderhållet fullgjordes; men att hon, om något af dessa två villkor uteblefve, hade förbehållit sig all den rättighet till kronan, som hon af Gud, arfsrätt och rikets lagar innehaft före sin tronafsägelse. Detta ville hon härmedelst hafva högtidligen tillkännagifvet till ständernas framtida efterrättelse. Om något deremot företoges, förklarade hon det helt och hållet ogilltigt. Skriften framlemnades den 16 November, men var daterad den 1 i samma månad, d. v. s. två dagar före riksdagsbeslutets affattande. Sannolika afsigten var, att, ehuru Kristina icke vågat till sjelfva riksdagen inlemna ofvanstående skrifvelse, skulle denna dock, genom den orätta dateringen, erhålla skenet af en sådan åtgerd.
Detta Kristinas försök väckte åtlöje, medömkan och harm, samt föranledde mångfaldiga och grundade anmärkningar. Hon, som 1654 trugade sig från tronen, ville
