verkan. Alla berätta öfverensstämmande, att oordningen och våldsamheterna hastigt togo till. Rutorna blefvo inom ett ögonblick utslagna, flere skott aflossades mot huset, och man sökte med armkraft uppbryta, eller med tända halmviskor uppbränna portarna. I ångesten befallte Kristina skjuta på pöbeln. En salva aflossades, hvarvid några föllo. Då steg raseriet till sin höjd. Under vilda rop förnyades stenkastningen och man upplyftade en på gatan liggande timmerstock och förde den som murbräcka mot porten med dånande slag, det ena efter det andra. Nu föll Kristinas mod. Förklädd och med en hamburgsk qvinnokappa öfver axlarna fördes hon ut genom bakporten och till svenska sändebudets boning, der man väntade och fann mera säkerhet. I detsamma kom den efterskickade stadsvakten, då folkhoparna genast skingrade sig.
Dagen derpå var det, som ingenting skulle hafva förefallit. Kristina och hennes betjening gingo ostörda fram och tillbaka genom de folkhopar, som nyfikna samlat sig på skådeplatsen för nattens uppträden. Inom några dagar var huset åter iståndsatt och Kristina inflyttade dit likasom i triumf. Hon skänkte 2000 ecus åt de sårade och åt de fallnas efterlemnade anhöriga. De förra utgjorde tjugo, de sednare åtta. Af drottningens folk blef ingen enda skadad.
Det finnes ej antecknadt, huruvida någon bland våldsverkarne blifvit af stadssyrelsen upptäckt och bestraffad. Kristina lärer hafva trott, att man med flit såg genom finger med oordningarna. För att hämnas tillgrep hon en egen utväg. Till höfdingen på det till hennes underhåll anslagna Öland utfärdade hon formelig befallning, att i händelse några hamburgska skepp eller varor funnes inom hans område, skulle de tagas och för drottningens räkning säljas. Ni skall, fortfor hon, hvarken på konungens, min generalguvernörs eller på någon annans än min egen befallning lemna dem tillbaka. Dessutom skall ni hålla denna min föreskrift hemlig, till dess ni får tillfälle sätta densamma i verket; allt detta, så framt ni eder trohetsed
