Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Kristina 2.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

48

härstammade från en der i landet öfver 400 år känd och mycket ansedd slägt. Holländska ättnamnet var de Groot, d. v. s. den store; hvaraf Grotius är en efter tidens bruk företagen latinisering. Hugo Grotius utmärkte sig genom tidiga och högst ovanliga snillegåfvor. Redan vid nio år skref han vers; vid femton år följde han en beskickning till Paris och väckte genom snille och lärdom konung Henrik den fjerdes uppmärksamhet. Vid sjutton år uppträdde han som sakförare. Minnet var så starkt, att han efter mönstringen af ett regemente kunde uppräkna soldaternas namn. Han hade också ovanlig kännedom af alla ämnen, serdeles af teologi, historia, rättslära och vitterhet; dertill en högst sällsynt förmåga att med behag och redighet uttrycka sina tankar, vare sig på latin, fransyska eller holländska; samt slutligen en outtröttlig arbetsamhet, rena seder och ett sinne öppet för allt ädelt och godt. Med dessa egenskaper steg han fort och högt och blef redan tidigt begagnad i sitt fäderneslands vigtigaste angelägenheter.

Holländska fristaten hade länge varit delad i tvänne partier, det oraniska och det republikanska; det förra anfördt af prins Morits af Oranien, och det sednare af storpensionären Olden Barneveld; båda utmärkta och af sitt fädernesland högt förtjenta män. Den förre åsyftade att genom krigsära och folkgunst vinna enväldig eller åtminstone ökad magt; den sednare att bibehålla republikanska statsförfattningen. Till denna länge underhållna spänning kom ett nytt oenighetsfrö. Reformerta trosbekännelsen, som var antagen i Holland, lärde, att Gud af evighet förutbestämt, hvilka menniskor skulle blifva saliga eller osaliga. Denna lära kallades nådavalet. Mot densamma uppreste sig en prest, vid namn Arminius, hvilken påstod, att ett sådant nådaval, en sådan förutbestämmelse vore orimlig och med Guds rättvisa ingalunda öfverensstämmande. Belöning eller straff kunde icke med skäl ådömmas menniskorna, så framt de ej hade frihet i sina gerningar. Endast i detta sednare fall kunde de med billighet vara underkastade ansvar o. s. v. Många lyssnade