på Vossii inrådan ditkallad af drottningen. Salmasii son hade af Vossius lånat en betydlig summa penningar, hvars återbetalande gick trögt. Vossius påminte också fadren, men förgäfves. Då antog brefvexlingen en för båda oanständig bitterhet, och Vossius ämnade till och med utgifva en bok mot Salmasius; men denne sednare stod för tillfället i Kristinas högsta ynnest, hvarföre hon med häftighet tog hans parti och afsände till Vossius ljungande skrifvelser om hans grofhet att våga angripa en man sådan som Salmasius, hvilken han borde vörda, om ej, för annat, åtminstone för hennes skull. Hon förbjöd Vossius visa sig, förr än han blifvit försonad med Salmasius. Vossius var då på vägen till Stockholm för att urskulda sig; men måste vända om vid Halmstad. Han sökte nu genom ödmjuka bref blidka Salmasius och drottningen; men den förre besvarade honom med stötande öfvermod och den sednare med obeveklig köld. Vossius ämnade söka annan tjenst, då i detsamma ovädret gick öfver. Salmasius och hans vän Bourdelot föllo i onåd, och Kristina återkallade Vossius, samt förklarade, att hon älskade, högaktade och ville för ingenting i verlden förlora honom. Vossius återkom i September 1653, öfvertog vården om en del af hennes böcker; men reste återigen ut litet före tronafsägelsen. Det var då, som han, enligt många sammanstämmande berättelser, utur Kristinas samling borttog och tillegnade sig en mängd sällsynta arbeten och handskrifter, ibland andra den dyrbara så kallade silfverboken. Under vistandet i Belgien 1655 hade han åter någon befattning med Kristinas böcker, och ännu på sena ålderdomen eller år 1680 hedrades han med uppdraget att skrifva hennes historia och fick löfte om bidrag dertill. Sådana samlades ock, men företaget gick ej i fullbordan, och Vossius dog några år derefter.
