Kristinas ofvannämnde många ynnestbevis tyckas likväl ingalunda föranledda af verklig tillgifvenhet för adeln såsom sådan; utan fastmer af en oförmåga både att inse gåfvans värde och att afslå en bön; derjemnte af lusten att visa sig stor, lysande och frikostig. Adeln, hvilken mer än de andra stånden utgjorde hennes personliga omgifning, var också den, som mest frestades att draga nytta af hennes slöseri, och som äfven gjorde det. Den tycktes likväl känna, att gåfvorna icke härflöto från verklig välvilja. Detta, jemnte deras orimligt tilltagna storlek, hvilken medförde osäkerhet i besittningen, motarbetade tacksamhets-känslan. Förtroende eller tillgifvenhet fanns aldrig mellan drottningen och frälseståndet; och när den förra under slutet af sin regering började återtaga några sina gåfvor, steg misstroendet och missnöjet hos det sednare till ganska hög grad.
Kristinas regering gaf ökad fart åt adelns gamla anspråk och inkräktningsförsök, hvilka nu uppenbarade sig i tvåfaldig rigtning, nämligen så väl mot konungamagt som mot medständer.
Vi framställa först försöken mot konungamagten. Förderfligheten af den sjelfrådiga Kristinas regeringsåtgerder insågs tydligt af enhvar, som egde någon kännedom af förhållandet. Grundsatserna af folkvälde voro likväl inom Sverge ännu för litet utbildade, att deri kunde sökas något skydd mot konungamagtens missbruk. En sådan återhållande kraft hade deremot ansetts tillkomma adeln, och serdeles rådet; hvilket derföre påstod sig vara en medlare mellan konungen och folket, och den, som borde tillhålla båda att uppfylla sina ömsesidiga pligter. Detta begrepp om öfverinseende födde snart andra tankar, beslägtade med svenska högadelns gamla regeringslystnad. Exemplen af förmyndarestyrelsens nyttiga och Kristinas förderfliga regering gaf ökad fart åt sådana föreställningar. Troligen åsyftade man konungamagtens inskränkande
anförda bevisen och bilagorna, ingalunda bevisande. Samma deduktion var också en parti- och konjunkturskrift. Ämnet skall vidare utvecklas.
