förfärlig skandal. Att nedsätta en prinsessa av blodet! Det behövs bara ett rus för att åstadkomma det.
— Eller en smula fåfänga, sade Frans.
— Javisst, instämde Karl. Men vi kan ordna saken.
— Min son, sade Katarina och lade handen på Karls axel. Det är inte med domare och bödel som man ordnar dylika saker. Om ni vore vanliga adelsmän skulle jag inte ha behövt säga er något, ty ni är tappra båda två. Men nu äro ni furstar, och ni kan inte korsa era klingor med en liten lantjunkares. Ni måste tänka på att hämnas som furstar.
— För tusan djävlar, utropade Karl, ni har rätt, min mor, jag skall tänka på saken.
— Jag skall hjälpa er, min bror, utropade hertigen av Alencon.
— Och jag, sade Katarina och lösgjorde den svarta silkessnodd som var lindad tre gånger kring hennes midja och vars ändar föllo ned till knäet, jag drar mig tillbaka, men jag lämnar kvar det här att representera mig.
Därmed kastade hon silkessnodden för de båda furstarnas fötter.
— Aha, jag förstår! utbrast Karl.
— Den här snodden… sade hertigen och tog upp den.
— Den innebär straff och tystnad, sade Katarina. Emellertid, tillade hon, det skulle inte vara illa att låta Henrik vara med om saken.
Därpå avlägsnade hon sig.
— För tusan, sade hertigen, ingenting är lättare och när Henrik får reda på att hans gemål bedrar honom… Ers majestät delar alltså vår mors mening, tillade han vänd mot konungen.
7. Drottning Margot. II
