100
vildsvinsben i ansiktet, så såg du ju två kvinnor och två män, inte sant?
— Jag såg ingenting, ers majestät. Jag höll just på att förhöra portvakten.
— Javisst, men jag såg dem jag.
— Jaså, ers majestät såg dem… det är en annan sak.
— Nåväl, nu vet jag att en av dessa två kvinnor var Margot och en av de båda männen var herr de La Mole.
— Men då, utbrast Henrik, om herr de La Mole var vid Rue Cloche-Percée, då kunde han inte vara här?
— Nej, sade Karl, han var inte här. Men nu är det inte fråga om den som var här, den få vi reda på när den förbannade Maurevel blir i stånd att tala eller skriva. Det är frågan om att Margot bedrar dig.
— Bah, sade Henrik, man bör inte bry sig om förtal.
— När jag har sagt dig att du är mer än närsynt, att du är blind, vill du då tro mig, för tusan djävlar! Jag säger dig, att Margot bedrar dig och att vi i kväll skall strypa föremålet för hennes ömma låga.
Henrik spratt till av överraskning och såg häpen på sin svåger.
— Du har i grund och botten ingenting emot det, Henriot, erkänn det. Margot kommer visserligen att skrika och ställa till ett fasligt oväsen men det kan inte hjälpas. Jag vill inte att hon skall göra dig olycklig. Condé må gärna bli bedragen av sin gemål, men vad dig beträffar är det en annan sak. Du är mer än min svåger, du är min vän. Och det kommer jag att visa i kväll, för då tänker jag ta mig tusan dra ut tungan på den där herr de La Mole.
