— Det är således redan planerat?
— Planerat, beslutat, avgjort. Den sprätten skall inte behöva beklaga sig. Vi skall utföra expeditionen tillsammans, jag, Anjou, Alencon och Guise. En kung, två prinsar av blodet och en suverän, för att inte räkna dig.
— Vad nu, för att inte räkna mig?
— Ja, du skall också vara med.
— Jag?
— Javisst. Stöt du ned den rackaren på ett kungligt vis, medan vi andra stryper honom.
— Ers majestät, när jag tänker på saken…
— Vad nu?
— Ers majestät förstår nog att jag inte kan vara med på en dylik expedition. Om jag personligen är med, så är det opassande, förefaller det mig. Jag är alltför intresserad av saken för att inte mitt deltagande däri skulle bli betraktat som en grymhet. Ers majestät hämnas sin systers heder på en inbilsk narr som har skrutit över att ha gjort intryck på min gemål. Ingenting är enklare. Och Margareta, vilkens oskuld garanteras av mig, blir inte vanärad för det. Men om jag kommer med blir det en annan sak. Mitt deltagande gör det hela till en hämndeakt. Då blir det inte en strafffdom, då blir det ett mord. Min gemål anses då inte längre som blott förtalad, hon anses skyldig.
— Guds död, Henriot, dina ord äro guld, och jag skall genast säga till min mor att du är skarpsinnig som själva djävulen.
Henrik bugade sig som svar på denna komplimang.
— Emellertid, återtog kungen, är du väl belåten med att bli av med den där sprätten.
— Allt vad ers majestät gör är gott, svarade kungen av Navarra.
— Nåväl, då är allt i sin ordning. Låt mig där-
