Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107

— Det står ju någonting om fönstret.

— Befall, min drottning, och jag skall kasta mig ut genom fönstret om jag så tjugu gånger skulle krossas i fallet!

— Vänta litet, sade Margareta, det förefaller mig som om det fanns en tyngd i andra ändan av snöret.

Båda halade in snöret och funno till sin outsägliga glädje att en repstege av silke var fäst därvid.

— O, ni är räddad! utropade Margareta.

— Det är ett himmelens under!

— Nej, det är en välgärning av kungen av Navarra.

— Men om det tvärtom skulle vara en fälla, sade La Mole, om den här stegen skulle brista under min tyngd! Ni har ju i dag bekänt er böjelse för mig.

Margareta, vilkens kinder förut rodnat av glädje, blev nu alldeles dödsblek.

— Ni har rätt, sade hon. Det är möjligt.

Därmed närmade hon sig dörren.

— Vad tänker ni göra? utropade La Mole.

— Jag tänker själv ta reda på om det är sant, att man väntar er i korridoren.

— Aldrig… då skulle deras vrede gå ut över er.

— Vad säger ni, vad skulle man göra en prinsessa av blodet? Jag är okränkbar.

Margareta uttalade dessa ord med en sådan värdighet, att La Mole förstod att hon i själva verket ingenting riskerade och att han borde låta henne handla som hon hade för avsikt.

Margareta anförtrodde La Mole åt Gillonnes vaksamhet och överlämnade åt hans eget omdöme att avgöra om han skulle fly eller invänta hennes återkomst, om det skulle hända något. Därpå gick hon ut i korridoren. Fastän klockan ej var mer än nio på kvällen voro alla ljus släckta. Drottningen av Navarra fortsatte utan tvekan. Då hon vek om