120
I stället för att glädjas över min död, som mina bröder skulle göra, skulle han gråta eller åtminstone låtsas gråta.
Om blixten slagit ned framför Katarina skulle hon ej ha blivit mera häpen. Hon stod som fastnaglad vid golvet och stirrade på honom med vild blick. Efter några ögonblick utropade hon:
— Henrik av Navarra… kung av Frankrike! Med förbigående av mina söner! Heliga madonna, vi få väl se! Det är således för den skull ni vill avlägsna min son.
— Er son… Vad är jag då? En varginnas son som Romulus, kanske? utbrast Karl darrande av vrede och med blixtrande ögon. Ni har rätt, Frankrikes konung är inte er son. Frankrikes konung har inga bröder, Frankrikes konung har ingen vän, Frankrikes konung har endast sina undersåtar. Frankrikes konung har ej behov av några känslor, han behöver blott viljor. Han finner sig i att man ej älskar honom, men han vill att man lyder honom.
— Ers majestät har illa tolkat mina ord. Jag kallade den min älskade son som skulle lämna mig. Jag älskar honom mest just nu, därför att jag just nu håller på att förlora honom. Är det ett brott av en mor att önska att hennes barn ej skal lämna henne?
— Men jag säger er att han skall lämna er, jag säger er att han skall lämna Frankrike, att han skall bege sig till Polen och det inom två dagar. Och om ni säger ett enda ord till, skall det ske i morgon. Och om ni inte sänker er panna och släcker den hotelse som brinner i era ögon kommer jag att strypa honom i kväll som ni i går ville att jag skulle strypa min systers gunstling. Och den här gången kommer jag inte att misslyckas.
