— Stackars barn, sade Katarina, din bror vill döda dig. Men var lugn, jag skall försvara dig.
— Vad nu, man trotsar mig! utropade Karl. Nåväl, vid alla helgon, han skall dö, men inte i kväll utan nu genast, i detta ögonblick. Ett vapen, en dolk, en kniv!… Åh!…
Efter att förgäves ha sett sig omkring efter ett vapen fick Karl syn på den lilla dolk som hans mor bar i bältet. Han störtade fram, ryckte den till sig och skyndade ut ur rummet för att döda Henrik av Anjou var han än träffade på honom. Men när han kom ut i korridoren, sveko honom hans genom upphetsningen uttömda krafter. Han sträckte ut armarna, släppte vapnet, utstötte ett klagoskri och föll omkull på golvet.
I samma ögonblick började blodet forsa ur näsa och mun.
— Jesus! utropade han. Man dödar mig, hjälp, hjälp!
Katarina, som följt efter honom, såg honom falla. Ett ögonblick stod hon orörlig och såg på honom utan att göra en rörelse. Därpå öppnade hon dörren och ropade:
— Kungen mår illa! Hjälp!
Vid detta utrop samlades genast en mängd tjänare, officerare och hovmän omkring den unge konungen. Men framför alla andra trängde sig en kvinna fram och böjde sig ned över den likbleke Karl.
— Man dödar mig, amma, man dödar mig, flämtade konungen, badande i svett och blod.
— Vill man döda dig, min Karl, utropade den gamla och såg sig omkring bland de församlade, vem då?
Karl uppgav en svag suck och förlorade helt och hållet medvetandet.
— Kungen är illa sjuk, sade mäster Ambroise Paré, som man genast skickat efter.
