René tog upp ett papper uir fickan och räckte fram det till Katarina, som ivrigt vecklade upp det.
— Ett M och ett O, sade hon. Skulle det ändå när allt kommer omkring ha varit La Mole, och var alltsammans bara en komedi av Margareta för att avvända misstankarna?
— Ers majestät, inföll florentinaren, om jag får säga min mening om den sak ers majestät är villrådig om, så tror jag att herr de La Mole är alldeles för förälskad för att på allvar sysselsätta sig med politiken.
— Tror ni det?
— Ja, och han är framför allt alldeles för förälskad i drottningen av Navarra för att hängivet kunna tjäna konungen. Ty svartsjukan föder inte någon hängivenhet.
— Ni tror att han är helt och hållet förälskad.
— Jag är fullt förvissad därom.
— Har han kanske vänt sig till er?
— Ja.
— Har han bett er om någon kärleksdryck, eller någonting i den stilen.
— Nej, ers majestät, vi ha hållit oss till vaxfigurerna.
— Med genomstunget hjärta?
— Ja.
— Och den där figuren finns ännu kvar?
— Ja.
— Och ni har den?
— Ja.
— Det skulle vara märkvärdigt, sade Katarina, om de där kabbalistiska metoderna verkligen skulle ha den makt som man antar.
— Ers majestät kan bättre än jag döma därom.
— Älskar drottningen av Navarra La Mole?
— Hon älskar honom till den grad att hon blottställer sig för hans skull. I går räddade hon hans
