126
näsduk. Men så kom hon att tänka på, att detta salivblandade blod kanske inte hade samma verkan som oblandat blod. Hon frågade amman, om läkaren åderlåtit hennes son, som han sagt sig ämna göra. Amman svarade att åderlåtningen skett och det så kraftigt att Karl svimmat två gånger.
Änkedrottningen, vilken liksom alla denna tids furstinnor, hade någon kännedom om läkekonsten, begärde att få se blodet. Ingenting var lättare, ty läkaren hade sagt till om att det skulle bevaras för att han skulle kunna undersöka det.
Det fanns i en skål i rummet bredvid. Katarina gick ditin för att undersöka det, och därvid hällde hon en del av blodet i en liten flaska, som hon tagit med sig för ändamålet.
Då hon åter visade sig i sovrummet, slog Karl upp ögonen och ryckte till, då han fick se sin mor. Som i en dröm erinrade han sig alla sina hämndlystna tankar och sade:
— Jaså, är ni här, madame. Underrätta då er älskade son, er Henrik av Anjou, att det skall bli i morgon.
— Käre Karl, sade Katarina, det skall bli vilken dag ni vill. Lugna er nu och sov.
Karl slöt ögonen, som om han ämnade följa rådet. Katarina som låtsades som om hon nu gjort allt vad som krävdes för att lugna och trösta en sjuk eller ett barn, gick ut ur rummet. Så fort dörren stängts bakom henne, satte sig Karl upp i sängen och utropade med halvkvävd röst:
— Min kansler… sigillen… skicka efter alltsammans!
Med ömt våld lade amman ned hans huvud mot sin axel och försökte vyssja honom som ett barn för att få honom att somna igen.
— Nej, amma, sade han, jag vill inte sova mera,
