— Först och främst måste man veta hans födelsedag, hur gammal han är och under vilket tecken han sett dagen.
— Vidare?…
— Måste man ha en droppe av hans blod och några av hans hårstrån.
— Om jag lämnar er en droppe av hans blod och några av hans hårstrån, om jag säger er under vilket tecken han sett dagen samt hans födelsedag och ålder, kan ni då säga mig den sannolika tidpunkten då han skall dö?
— Ja, på några dagar när.
— Det är bra. Hårstråna har jag redan. Jag skall skaffa mig hans blod.
— Är personen i fråga född på dagen eller på natten?
— Klockan 5,23 på eftermiddagen.
— Kom till mig klockan fem i morgon afton så skall jag försöka utröna hans dödsstund.
— Det är bra, sade Katarina, vi skall vara där.
René bugade sig och avlägsnade sig utan att låtsas ha märkt orden »vi skall vara där», som antydde att Katarina mot vanan hade för avsikt att icke komma ensam.
Morgonen därpå gick Katarina in till sin son. Vid midnatt hade hon låtit höra efter hur det var med honom och fått det beskedet, att mäster Amobroise Paré var hos honom och tänkte åderlåta honom, om hans nervösa oro fortfor.
Blek av blodförlusten sov nu Karl på sin trogna ammas arm. Denna hade i tre timmar suttit lutad mot hans säng utan att röra sig av fruktan att störa hans sömn. En lätt fradga trängde då och då fram mellan den sjukes läppar, och amman torkade bort den med en fin battistnäsduk. På huvudkudden låg en näsduk alldeles full med blodfläckar.
Katarina tänkte ett ögonblick bemäktiga sig denna
