128
— Kanhända, svarade Katarina.
— Har ers majestät blodet och hårstråna?
— Se här.
Katarina lämnade svartkonstnären en lock mycket ljust hår samt en liten flaska med blod.
René tog flaskan och skakade om den, varefter han hällde på den glödande stålklingan en stor droppe blod, som genast fräste till och spreds ut i fantastiska figurer.
— Åh, ers majestät, utropade René, jag ser fruktansvärda plågor. Hör ni hur han stönar, hur han ropar på hjälp. Ser ni hur allt blir till blod omkring honom. Ser ni hur stora strider stå upp kring hans dödsbädd, ser ni lansarna, ser ni värjorna…
— Kommer det att bli långvarigt? frågade Katarina upprörd och hejdade med handen Henrik av Anjou, vilken i ivern lutade sig över elden.
René gick fram till altaret och läste en kabbalistisk besvärjelse med en eld och en övertygelse, som kommo ådrorna vid hans tinningar att svälla och hela hans kropp att darra under krampaktiga ryckningar av samma slag som de, vilka överväldigade de antiga pythierna på deras trefot.
Slutligen reste han sig upp och förklarade att allt var i sin ordning. Med ena handen tog han den lilla flaskan, som ännu var till tre fjärdedelar fylld, med den andra hårlocken. Därpå bad han Katarina öppna boken på en slump och låta sin blick falla på första bästa ställe, varefter han hällde ut allt blodet på stålklingan och kastade håret på elden, medan han uttalade en kabbalistisk besvärjelse vars orediga ord han väl knappast själv uppfattade.
Ögonblicket därpå sågo hertigen av Anjou och Katarina på klingan en vit figur, som liknade ett lik i sin svepning.
