En annan figur, som liknade en kvinna, var utsträckt över den första.
Samtidigt fattade håret eld med ett hastigt sken, som steg upp som en röd tunga.
— Ett år! utropade René. Knappt ett år och denne man är död, och en ensam kvinna gråter över honom. Men nej, där borta, ytterst på klingan, där är ännu en kvinna vilken håller liksom ett barn i sin famn.
René, hade knappt slutat förrän stålklingan åter blev helt och hållet vit. Figurerna utplånades så småningom.
Nu öppnade Katarina boken på en slump och läste med tydlig fast trots hennes stora förmåga av självbehärskning darrande röst följande ord:
»Så den fruktade är död
Vida förr än klokhet bjöd».
En djup tystnad rådde en stund kring elden. Slutligen frågade Katarina:
— Hurudana äro den här månadens tecken för den du vet?
— Gynnsamma som alltid, ers majestät. Om man ej med övermänsklig kraft kan besegra ödet, tillhör framtiden denne man. Emellertid…
— Vad då?
— En av de stjärnor som bilda plejaden har under mina iakttagelser varit betäckt av ett mörkt moln.
— Ett mörkt moln, utbrast Katarina. Det finns således något hopp?
— Om vem talar ers majestät? frågade hertigen af Anjou.
Katarina drog sin son avsides och talade med honom med låg röst.
Under tiden föll René på knä och i skenet av
9. Drottning Margot. II.
