talade i så kort ton och hans ögon blixtrade till den grad varjämte äventyret med de tre duellerna på en dag ställt piemontensaren så högt, att han besinnade sig och i stället svarade med ett älskvärt leende.
— Min käre Coconnas, sade han, det är visserligen sant, att kungen i sin harm över att ha fått en silverskål på axeln och hertigen av Anjou, som var missnöjd över att ha fått en apelsinkompott i huvudet, kommit överens om att döda herr de La Mole. Men en vän till er vän avvärjde faran. Försöket misslyckades därför, det ger jag er mitt furstliga ord på.
— Det var då för väl, ers höghet, sade Coconnas med ett djupt andetag. Jag skulle vilja lära känna denne vän för att komma i tillfälle att tacka honom.
Hertigen av Alencon svarade ej men smålog ännu mera älskvärt än förut, så att Coconnas måste få den uppfattningen att den hjälpande vännen inte varit någon annan än hertigen själv.
— Nåväl, återtog Coconnas, eftersom jag fått höra början på historien. ber jag ers höghet vara av den godheten och berätta den till slut. Man ville döda honom men gjorde det inte, säger ni? Vad gjorde man då med honom? Jag är i stånd att höra en ledsam nyhet. Man har kastat honom i någon fängelsehåla, inte sant? Det skadar för resten inte, det kommer att lära honom att tänka sig för. Han har aldrig velat lyssna till mina råd. Guds död!… förresten kan man väl ta ut honom igen! Murstenarna äro inte hårda för alla!
Hertigen skakade på huvudet.
— Det värsta är, sade han, min käre Coconnas, att efter det där äventyret har er vän försvunnit utan att man vet vad det blivit av honom.
— Guds död! utropade piemontesaren och blek-
