Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

132

Det är lätt att tänka sig, att Coconnas börjat bli orolig, då hans vän inte kommit tillbaka under nattens lopp. Han hade därför begivit sig ut på spaning efter honom. Först hade han gått till värdshuset Vackra Stjärnan, sedan till Rue Cloche-Percée och till Rue Tison och därifrån till Pont Saint-Michel, varefter han återvänt till Louvren.

För den, som känner en smula till Coconnas temperament är det lätt att förstå att han gjort sina förfrågningar på ett så originellt och stundom utmanande sätt, att han retat upp emot sig icke mindre än tre hovmän, vilka fordrat en förklaring, som enligt tidens sed gjorts upp på fläcken med värja i hand. Cocannas hade härvid visat sig lika samvetsgrann som i allting annat, det vill säga han hade dödat den förste och sårat de två andra allt under utropet:

— Den stackars La Mole, Han var så styv i latin!

Då den siste av de tre hovmännen, baron de Boissy, föll för hans hand, sade han till honom:

— För Guds skull, Coconnas, försök att växla om en smula och säg åtminstone att han var styv i grekiska!

Ryktet om äventyret i korridoren spreds så småningom. Coconnas kände sig djupt beklämd, ty ett ögonblick trodde han att furstarna dödat hans vän och låtit honom falla ned i någon fallucka eller begravt honom någonstans.

Han fick veta att hertigen av Alencon hade varit med om saken, och utan att ta minsta hänsyn till att denne var en prins av blodet gick han raka vägen till honom för att begära en förklaring, som om han haft med en vanlig adelsman att göra.

Hertigen hade i början god lust att låta köra på porten den oförsynte som kom och ställde honom till räkenskap för hans handlingar. Men Coconnas