min vän, eller säg mig åtminstone vad det blivit av honom.
Margareta smålog, och sedan hon fått Coconnas' tysthetslöfte berättade hon om La Moles flykt genom fönstret. Beträffande platsen dit han flytt iakttog hon dock trots piemontesarens ivriga böner den djupaste tystnad. Coconnas kände sig därför blott till hälften tillfredsställd och försökte genom några diplomatiska vändningar nå sitt mål Detta hade till resultat, att Margareta tydligt förstod att hertigen av Alencon också stod bakom Coconnas' iver att få reda på vad det blivit av de La Mole.
— Nåväl då, sade drottningen, om ni absolut vill veta någonting om er vän, så fråga kungen av Navarra. Han är den ende som har rätt att tala. Jag har sagt er allt vad jag kan säga, det vill säga, att den som ni söker är i livet. Tro mig på mitt ord.
— Det tror jag så mycket mer, som ers majestäts vackra ögon ej ha fällt några tårar.
Därmed avlägsnade han sig för att om möjligt försöka få veta något av hertiginnan av Nevers,
— — —
Kvällen för det högtidliga mottagandet av sändebuden, då alla voro sysselsatta med förberedelserna till den stora högtidligheten, öppnade Margareta sitt fönster och gick ut på balkongen. Hon hade inte varit ute länge, förrän ett brev kastades upp till henne och föll ned framför hennes fötter. Margareta tog upp det, och då hon förstod vem det var, som kastat biljetten, gick hon in till sig för att läsa den.
Den innehöll på första bladets första sida följande ord:
»Ers majestät, jag måste tala med konungen av
Navarra. Det gäller en viktig sak. Jag väntar.»
