136
Då Margareta ytterligare vecklade upp brevet, läste hon på bladets andra sida:
»Min drottning! Ställ om att jag själv får ge er
en enda av de kyssar jag sänder er. Jag väntar.»
Hon hade knappt slutat läsa dessa rader, förrän
hon hörde Henriks av Navarra röst. Med sin
vanilga försynthet knackade denne på ytterdörren och
frågade Gillonne om han fick stiga på.
Drottningen rev genast brevet i två delar, dolde det ena bladet vid sin barm och stoppade det andra i fickan, varefter hon skyndade fram till fönstret och stängde det.
— Stig in! sade hon därpå.
Henrik inträdde, leende och sorglös som alltid.
— Ers majestät, sade han, medan hovfolket prövar högtidskläderna, tänkte jag be er att få tala några ord med er om mina angelägenheter, vilka ni ju betraktar som era egna, inte sant?
— Jovisst, ers majestät, äro ej våra intressen alltid desamma?
— Jo, madame, och det är just därför som jag vågar fråga er vad ni tänker om hertigens av Alencon sätt att låtsas undvika mig. Det har gått så långt att han i går flyttade till Saint-Germain. Om det inte är för att han tänker fly ensam, föga bevakad som han är, så är det kanske för att slippa fly. Säg mig er mening, madame.
— Ers majestät har alla skäl att hysa oro över min brors tystnad. Jag har tänkt på detta hela dagen, och jag har kommit till den slutsatsen, att eftersom omständigheterna nu äro förändrade, så har han också blivit förändrad.
— Det vill säga, att när han ser Karl sjuk och hertigen av Anjou blir kung av Polen, så har han ingenting emot att stanna kvar i Paris för att ha Frankrikes krona inom synhåll, inte sant?
