— Just så.
— Nåväl då, jag begär ingenting bättre, sade Henrik. Må han stanna. Men detta förändrar våra planer helt och hållet. För att ge mig av ensam behöver jag nämligen tre gånger så stor säkerhetsvakt som om jag skulle ha flytt tillsammans med er bror, vilkens namn och delaktighet i företaget skulle ha skyddat mig. Vad som emellertid förvånar mig är att jag inte hör ifrån de Mouy. Det är inte hans vana att hålla sig undan så där. Har ni händelsevis hört ifrån honom?
— Jag! utbrast Margareta förvånad. Hur så?
— Ingenting är naturligare. För att göra er ett nöje ville jag gärna rädda livet på den lille La Mole. Han begav sig till Mantes och när man beger sig dit, kan man väl också komma igen…
— Aha, detta ger mig lösningen på en gåta, som jag förgäves grubblat på, sade Margareta. Jag hade lämnat fönstret öppet, och då jag kom in fann jag på mattan ett slags biljett.
— Där ser ni! sade Henrik.
— En biljett, som jag först inte förstod och som jag till en början inte tillmätte någon betydelse, fortfor Margareta. Kanske hade jag orätt och kanske den kommer från det hållet.
— Det är möjligt, sade Henrik, jag skulle till och med kunna säga att det är troligt. Kan man få se den där biljetten.
— Javisst, svarade Margareta och lämnade kungen av Navarra det pappersblad som hon hade i fickan.
Kungen såg på den.
— Är det inte herr de La Moles stil? frågade han.
